Viktresultat och Struma
Jag kom på att jag glömde berätta hur äggfastan gick! Jag gick ju ner 2kg efter dom första 3 dagarna när jag bara åt ägg. Där efter skulle jag ha ätit strikt LCHF i 3 dagar men det gick inte så bra som ni kanske såg.
Jag tänkte att jag skulle äta lite mer liberalt (<25g kh) på fredagen men sen åkte vi till mamma och pappa på lördagen så det blev 2 dagar liberalt, och det 4 dagar istället för 3 där jag åt annat än ägg.
Jag gick upp 1.5kg under den perioden och ner 1 under andra perioden äggfasta som jag förlängde till 4 dagar.
Så här ser viktresultatet ut just nu efter 9 veckor. Som lägst har vikten varit -7.4kg, under första perioden äggfasta.
Målvikten som är satt är bara en random vikt jag tog för att man var tvungen att mata in det, men målet är väll egentligen bara att slippa ha såna problem att hitta kläder som passar och att barnmorskan och läkare ska sluta gnälla på mig. Det är mina enda problem med min vikt. Jag känner mig mer bekväm i min kropp och vikt nu än jag gjorde när jag var normalviktig och bara överviktig. Och jag vet vad jag äter och hur mycket jag rört på mig och det är inget i mina kärl, så det är jävligt orättvist att många bara går efter BMI och kroppsstorlek när dom (be)dömer en. T.ex. fick jag sluta äta vanliga P-piller senast jag skulle förnya mitt recept, trors att barnmorskan vet att jag har struma och att allt man käkar går direkt till fettmassa... Dom går bara efter BMI och det spelade ingen roll hur mina andra värden ser ut, hur mycket jag rör på mig eller hur jag äter.
Jag var hos läkaren i torsdags och hon jag träffade är den första som på riktigt pratat om vilka svårigheter man kan få med vikten av struma. När dom väl upptäckte att jag hade stuma vägde jag ca 40kg trots att jag åt som en vuxen man- och jag fortsatte med det. Jag hade aldrig behövt tänka på hur jag åt och inte tänkt så mycket på min kropp så jag märkte inte att jag fick upp i vikt, och ingen pratade om kost och vikt mer än att jag fick "beröm" för att jag äntligen lagt på mig lite. Sedan bytte jag till endokrin från barnmedicin och fick vid första samtalet bara en tillsägelse om att jag var överviktig och läkaren berättade riskerna med övervikt, men ingen brydde sig om att prata om kost eller berätta hur struman påverkade, och jag trodde under flera år att det bara var mitt eget fel.
När jag blev friskförklarad (ellar vad man ska kalla det) och slutade med alla mediciner lyckades jag gå ner lite i vikt, men det tog inte lång tid innan struman kom tillbaka. Den gången var den väldigt svårbehandlad. Första gången hade jag varit sjuk så länge (troligtvis) utan att någon kom på vad det var och jag hade väldigt höga värden och det tog tid att få ner dom. Jag åt fulldos Thacapzol i över två år och åt det totalt i 3.5 år. Helst ska den totala behandlingstiden inte pågå längre än 2 år och uttrappningen påbörjas redan efter några veckor, för det finns en teori att man kan vänja sig och bli "oemottaglig" för effekten, men det är ingen som forskar om det. De flesta som får struma är 40+ eller får det i samband med att dom fött barn. Därför brukar man tesa att medicinera en kort period om personen vill ha fler barn, men annars behandlar man struma med jod eller operation, så det är inget problem forskarna bryr sig om.
Eftesom jag bara var 15 när jag började behandlas var det inte läge att bestämma sig för om jodbehandling eller operation och bli av med stuman var värt risken at kaske bli steril/infertil, så jag fick fortsätta med en behandling som knappt fungerade.
Andra gången jag blev sjuk var det svårt att få ner värdena trots att dom inte var så höga när jag sökte på vårdcentralen. Jag hade också fått mer arytmier så dom var väldigt försiktiga med Levaxinet och jag gick upp i vikt oavsätt hur jag åt och rörde på mig, som jag berättat tidigare.
Läkaren jag träffade i torsdags är den första som verkligen gått igenom alla mina problem, lyssnat och bekräftat att struman är och har varit ett väldigt stort problem för mig mer än på provsvaren. Jag hoppas verkligen att jag kommer vara lika dan mot alla mina patienter och inte blir en sån som med tiden bara börjar gå efter det som är vanligast och olika formulär utan verkligen lyssnar på vad patienten upplever.
