Schulmanångest
Jag har börjat lyssna en del på Alex och Sigges podcast. I ett av de tidigaste avsnitten berättade Alex att ett fan hade skrivit och berättat att en psykolog hade frågat om hon hade "riktig ångest" eller "Schulmanångest". Tydligen är den sortens ångest bara någon sorts ytlig, larvig och inte betydande ångest för att det handlar om småsaker, som vad folk tycker om en, hur man gjort intryck i olika sociala situationer, känner skam om man gör något fel och ofta upplever icke konstruktiv kritik som rena hån. Jag tog åt mig väldigt mycket av att människor tydligen använder "Schulmanångest" som ett begrepp, för jag känner igen mig väldigt mycket i det och jag har kommit på att jag är väldigt rädd för att folk ska tänka så om mig. Att jag inte har riktig ångest.
Jag tycker faktiskt att Schulmanångesten är mer "riktig ångest", för den kommer i situationer där man egentligen inte alls är hotad och inget problem finns. Vi vet att det är så men ändå kommer ångesten och det går inte göra något åt den, till skillnad från enstaka ångestsituationer vid större händelser och oro inför framtiden, tentor, ekonomi etc. vilket jag skulle vilja påstå snarare är långvarig stress som lätt kan coopas genom att planera och lösa problemet.
Det är klart att dom som aldrig haft ångest inte kan förstå, men jag är så rädd att folk skulle säga saker som "ryck upp dig" eller "du har väll inget att klaga över", och jag tror att chansen är stor, för det är "bara" småsaker jag har ångest över. Sen är jag rädd att dela bloggen, ifall folk bara kommer läsa en gång och tänka att jag bara gnäller i varje inlägg och jag då har blottat mig i "onödan".
För några veckor sedan träffade jag en gammal jobbarkompis som har en "högkänslig personlighet" (HSP) och vi pratade lite om det när vi sågs, men inte ens för henne kunde jag säga att jag har ångest ibland och fråga henne om hon trodde att jag kanske också kunde ha HSP. Det var i och för sig mest i respekt till henne. För jag vet att jag inte visar så mycket utåt och hon kanske skulle känna att jag överdrev på grund av det, och jag är rädd att folk reagerar så mot mig. Att dom säger att de förstår mig, men egentligen syftar dom på stressen dom kände inför tentan och tänker att det är ångest, och dömer mig och tänker att dom vet hur det är men att det inte är så farligt.
Jag har aldrig pratat om min ångest med någon annan än Björn, och några få personer som jag inte längre har kontakt med. Jag har aldrig riktigt berättat för någon kompis eller för nån i familjen, utan bara berättat det för några av praktiska skäl och "passat på" att berätta det för människor som jag verkligen inte bryr mig om vad dom tycker.
Nu har jag inte haft någon ordentlig ångest på 6 dagar och jag tror det kan bero på att jag börjat skriva om den, och på grund av tanken att fler kanske kommer veta om det snart och börja förstå mig bättre.
Igår kväll lyssnade jag på avsnittet "the loonies" av Alex och Sigges podcast, och i början av avsnittet skrattade jag så mycket att jag inte kunde somna sen och jag var tvungen att lyssna om den biten igen nu på morgonen för dom har så genial humor!
