Första inlägget!
Idag har varit en väldigt lång dag för mig, fram till nu i alla fall. På morgonen läste jag klart det sista till basgruppen som var kl.10-12. Det här var det andra tillfället vi hade och det är fortfarande svårt att veta hur vi jobbar bäst och hur vi ska hinna prata om allt, men det känns ändå som att vi är en ganska bra grupp. Efter det var jag på banken för att ta bort mig från sektionens konto och sedan var jag på synundersökning. För många låter nog det här som en relativt bra dag, men inte för mig..
Det här blir mitt första inlägg och jag tänkte att det kan va lika bra att börja prata om något lite personligt. En sådan här dag är bland det värsta jag vet. Efter att ha varit i så många olika sociala situationer är jag verkligen helt uttömd på energi. Jag vet inte om det bara beror på att jag är väldigt introvert och att andra också känner precis lika dant, eller om det beror på min ångest eller om jag kanske till och med har en högkänslig personlighet. När jag är i situationen mår jag oftast helt okej och ibland t.o.m. bra, men på vägen dit och när jag gått där ifrån... Jag får så mycket jobbiga tankar och oroar mig för konstiga saker. "tänk om jag har glömt nåt", "tänk om jag gjorde något konstigt eller fel igen", "tänk om jag har missuppfattat något". Det här är säkert tankar som dom flesta tänker, någon gång, men i mitt huvud spökar dom tankarna hela tiden. Ibland kan det till och med gå så långt att jag kan få känslan av att något stort, hämskt ska hända, typ att någon kör på mig eller kommer skada mig på något sätt.
Det här påverkar mig som sagt väldigt mycket och jag är ibland totalt utmattad hela dagen om jag gjort flera påfrestande saker. Jag åkte till Jossan efter att jag varit på synundersökningen och hon skulle hjälpa mig välja bågar, och vid det här laget är jag så påverkad över tankarna om hur andra ser mig och hur jag är att jag inte rktigt kan slappna av och inte kan vara mig själv ens med henne. Jag är på helspänn och pratar om konstiga ytliga saker som jag inte ens bryr mig om bara för att verka så himla social trots att jag egentligen inte orkar, och hon inte ens bryr sig ifall jag är det.
Det värsta med allt det här är att dom flesta säkert inte märker det utan bara tror att jag är väldigt privat och osocial. Jag har börjat vara ganska öppen om hur jag mår men ibland känns det som att dom jag berättar för inte tror mig eller inte tar mig på allvar. Jag vet inte om det är så att dom inte tror mig för att jag inte visar så mycket känslor över huvud taget, eller om dom bara inte vet hur dom ska reagera eller beté sig.
Nu känns det ändå som att dom värsta känslorna har lagt sig. Jag och Björn har lagat mat och nu ligger han i andra delan av soffan och pillar på min arm och det känns som att inget någonsin kan gå fel igen, och jag kanske till och med kan få sova en hel natt för en gångs skull.
Det känns värligt roligt att börja blogga lite men vi får se om någon mer än jag själv får läsa!
